Det känns lite knäppt och nästan läskigt. Jag väntar på attackerna som vanligtvis brukar infinna sig.
Men sanningen är denna att jag börjar må bra igen. Börjar sakta men säkert bli mig själv och bara mig. Får nog inse att livet måste levas med piller för att kunna fungera. Vill aldrig mer vara med om denna karusell och jag önskar ingen annan den heller.
Jag är som sagt inte där än men jag är på helt rätt väg!
No comments:
Post a Comment