Två veckors intensivkurs avklarad och nästa vecka väntar proven. Det får bära eller brista

Brevet till dig

Under min uppväxt fanns det inte många manliga förebilder. Den viktigaste mannen i mitt liv förlorade jag när jag var 11 år gammal. Under mina tonår hade jag inte mycket till övers för män och ansåg helt ärligt att dom inte förtjänade att finnas. Det var inte många med med y kromosom som lyckades ta sig in i mitt liv. Hade helt enkelt inget förtroende för dom. 

Redan tidigt tyckte du att jag var udda. Du förstod inte vad grejen var med att inte äta kött och mina elaka utlägg om män. Såhär i efterhand tror jag att allt jag var och är bara var främmande för dig och du hade svårt i början för något nytt som du inte kände till så väl (ungefär som när du inte gillade fullkornspasta men när vi serverade det så tyckte du att det var jätte gott).

Du lyckades hursomhelst att ta dig in i mitt liv, du blev en av de viktiga. Du blev så oerhört viktig för mig att jag var redo att ge dig en roll som ingen annan förtjänat. En roll som du avsade dig fortare än kvickt. 

Trots detta fortsatte du vara en viktig person. Du var en del av familjen, en stöttepelare, en förälder. En som alltid skulle finnas där oavsett situationen. Trodde jag. 

Ni delade på er. Eller du delade bort dig. Du hade en fin familj som accepterade och bjöd in dig och du valde att lämna den. På det fulaste sättet. Inget hejdå eller nått. Bara sårade personer lämnade du bakom dig. 

Om vi såg varandra på stan skulle du säga hej? Skulle du vända och springa? 

I mitt huvud trodde jag alltid att om ni separerade skulle vi ändå ha en relation för du var viktig i mitt liv, tänkte du någonsin så? 

Minns du att i början var jag extremt testande och att mamma blev lite chockad när jag ändå accepterade dig så fort? Jag tror att jag redan från start insåg att du skulle bli viktig. Men du kände antagligen inte samma sak... 

Jag skriver inte detta för att såra någon. Jag skriver detta eftersom jag inte fick något avslut, eftersom du valde att lägga benen på ryggen och springa, du valde feghet. Jag skriver detta för min egen skull. 

Jag hoppas du blir lycklig i livet vad du tar för dig. Jag hoppas att du sover gott om nätterna trotts vetskapen om att du avslutade allt som en riktig skitstövel. Jag hoppas du känner sig nöjd och glad varje gång du klinkar skeden i kaffekoppen och visslar en trudelutt. Jag hoppas du, dina barn och din exfru får leva ett långt lyckligt dysfunktionellt liv där du fortsätter vara en slav under deras kommandon. Jag hoppas någon tar emot dig med lika öppna armar och samma mängd kärlek som du fick av oss. Jag hoppas du växer upp och slutar såra människor runt om dig. Jag hoppas du mår bra med dina livsval. Adjö.